Grandboss

Igår var det förtjusande väder här i världsmetropolet och enligt min sollapande termometer var det så varmt som 11 ° C. Detta tyckte jag sannerligen var värt att fira. I min finaste pastellfärgade linne, i min mest klockformade beigea kjol och med mina flickigaste vita knästrumpor cyklade jag iväg i vårglansen. Till den som förfasas kan jag tillägga att jag även bar hudfärgade nylonstumpbyxor av bästa kvalitet.  Skyddad mot kyla av min vinterkappa och skyddad mot olyckor av min cykelhjälm trampade jag in mot centrum, euforisk och således visslandes på "Rain Drops Keep Falling on My Head". 

Trots mina vårkänslor kunde jag inte undgå att notera att flera människor tittade en gång extra när jag passerade dem. Till en en början kände jag mig smickrad och ansträngde sig för att cykla lite mer graciöst än vanligt.  Sedemera insåg jag att mina medmänniskor snarare slängde extra blickar åt mitt håll för att förundras över den udda figur jag utgjorde. Cykelhjälm och knästrumpor, kärahjärtanes. 

Här i Linköping finns det en lag som säger att de som skola bära cykelhjälm måste även bära en sportutstyrsel och gul reflexväst. Med andra ord finnes snarast ingen som skyddar sitt huvud när de cyklar i denna stad. Faktum är att i forna tider då brottslingar skulle straffas genom gatlopp fick de istället cykla med cykelhjälm och bli utskrattade av massorna. Straffen på medeltiden var sannerliga hiskeliga.

Jag, min hjälm och mina knästrumpor kommer att slåss för våra rättigheter och om inte det fungerar så kommer vi att starta en Facebookgrupp.