Grandboss

För tillfället så saknar jag mycket. El cyklo del skräpo har pajat, så den är på lagningen igen. Sen har min dator slutat att fungera, så den har papi tagit hand om. Att datorn har försvunnit betyder att jag inte kommer in på min internetbank, fejjan, alla andra braiga bloggar samt min egen blogg. Det är lite jobbigt, men det är samtidigt kul att utforska hur livet på stenåldern var..

OK, jag har en vän. Man skulle kunna säga the vän. Hennes enda last är nog att hon inte gillar Kill Bill, vilket inte är väldens bästa film, men hon ogillar den verkligen. Vill inte ens ta i den med tång.

Jag och min syster delar bästa vän, men ska jag var helt ärlig så träffades de först.. Evas pappa betalade veckovis en tjuga till min syster för att umgås med henne. Jag, som det Lagerlöf-fan jag är, wanted a piece of that action. Året var 1998 (eller kanske 1999) och jag kallades fortfarande för Becka.

Vi sov över hos varandra nästan varje helg, jag hade tillochmed en uppsättning lakan hemma hos Eva. Eva hade också en uppsättning lakan hemma hos oss, de lakanen var bajsbruna. Evas och min vänskap blev djupare när vi upptäckte ett gemensamt intresse: *NSYNC. Ja, det är pinsamt. Vi lyssnade jämt på deras skivor, jämt, och när Eva någon jul fick Popodessey dvd:n gjorde vi inte så mycket annat än att titta på den. Sen hittade vi också lite filmer med bandmedlemmarna i, typ On the Line och Model Behavior. Timberlake är nog mäkta stolt över Model Behavior, men vem skulle inte vara det?

Eva och jag är ju (lite) skruvade och på något sätt lyckades vi bli Den Onde Grytan och Den Fule Filosofen. När vi sedan blev lite äldre och mognare och började gymnasiet tillsammans kom vi nog över pojkbandhysterin, men jag kinesade  fortfarande ofta hemma hos Eva. Detta betalades självklart i natura - sconesbakning på hög nivå!! Grytan och Filosofen kommer också alltid att finnas kvar, some things last forever..  

Jag har en vän, the vän. Nu är hon i York och därför jag känner mig ofullbordad. Hon är mitt stöd, min mentor, min kurator och mitt livs kärlek (tillsamman med Sean Connery, Hugh Jackman, Peter Settman och Dr. David Banner). Men framför allt: Eva är en del av mitt hjärta och min själ, och det kommer hon allltid att vara!

Fest är kul. Utgång är ofta kul. Klä upp sig för att äta supé på restaurant är alltid roligt! Fredagar blir ju gärna den dagen som man går ut på, tillsammans med tisdagar, lördagar och ibland torsdagar.  Men nu, nu har det hänt något i mitt liv som gör fredagsfestandet så mycket, mycket svårare .

Peter har kommit tillbaka in i mitt liv igen. Ja, jag vet att det är lite ironiskt att han har samma namn som sin föregångare, men what to do, what to do?  Peter brukar vanligtvis komma hem till mig på fredagar och på något sätt spelas det alltid musik och man sjunger med och stämmningen är bara mysig och alldeles underbar. Jag blir helt pirrig bara av att tänka på det! Det har visat sig att Peter är en lustigkurre också, han skämtar jämt och med sina yviga armgester får mig alltid att visa de små skrattgroparna.  Det sköna med min nya favvis är att han dessutom brukar ha med sig lite vänner: Putte och han den där andra killen som jag aldrig kommer ihåg vad han heter. Självklat bli jag alltid extra glad när han har med sig schyssta lirare, men det händer ju ganska ofta att han har sällskap av flickor med talanger (...) istället.
 
Tidigare har På spåret varit en vän på fredagskvällen för alla väna kattanter, men jag tror banne mig Peter har vunnit över dem till sin sida med sin charm och dashing looks. Kattanterna vill nog, liksom jag, bara sitta hemma och mysa med Peter en fredagkväll. Och inte ska väl jag missunna dessa katters skyddshelgon min fredagstillfredställelse. Peter is up for grabs! You go get him! 

Ibland blir jag mörkrädd. Jag kollade just igenom mitt iTunes och där hade hon gömt sig: Céline Dion.

*lyssnar*

Hon är ett geni; conscious levän, krejsä! Jag ska helt klart byta min amerikanska accent till en fransk-kanadensisk.

Det här mina vänner, det är guld!

*kjamiizzar*

Igår var det förtjusande väder här i världsmetropolet och enligt min sollapande termometer var det så varmt som 11 ° C. Detta tyckte jag sannerligen var värt att fira. I min finaste pastellfärgade linne, i min mest klockformade beigea kjol och med mina flickigaste vita knästrumpor cyklade jag iväg i vårglansen. Till den som förfasas kan jag tillägga att jag även bar hudfärgade nylonstumpbyxor av bästa kvalitet.  Skyddad mot kyla av min vinterkappa och skyddad mot olyckor av min cykelhjälm trampade jag in mot centrum, euforisk och således visslandes på "Rain Drops Keep Falling on My Head". 

Trots mina vårkänslor kunde jag inte undgå att notera att flera människor tittade en gång extra när jag passerade dem. Till en en början kände jag mig smickrad och ansträngde sig för att cykla lite mer graciöst än vanligt.  Sedemera insåg jag att mina medmänniskor snarare slängde extra blickar åt mitt håll för att förundras över den udda figur jag utgjorde. Cykelhjälm och knästrumpor, kärahjärtanes. 

Här i Linköping finns det en lag som säger att de som skola bära cykelhjälm måste även bära en sportutstyrsel och gul reflexväst. Med andra ord finnes snarast ingen som skyddar sitt huvud när de cyklar i denna stad. Faktum är att i forna tider då brottslingar skulle straffas genom gatlopp fick de istället cykla med cykelhjälm och bli utskrattade av massorna. Straffen på medeltiden var sannerliga hiskeliga.

Jag, min hjälm och mina knästrumpor kommer att slåss för våra rättigheter och om inte det fungerar så kommer vi att starta en Facebookgrupp.