Grandboss

Min mobiltelefon var på biografen, men är nu åter tillbaka i min trygga famn. 

Jag har varit här i en vecka, men min inte-så-eminenta cykel har redan havererat. När jag skulle flytta hit så insisterade mor och far på att jag skulle ta mors gamla cykel eftersom den är mindre stöldbegärlig. Mindre stöldbegärlig är en eufemism till gammal. Eller som Kjerstin Dellert skulle sagt: mogen.  

Linköping är ju som bekant en studentstad. Med studentstad menas att det finns många under 25 som super stenhårt, att konsumtionen pasta och krossade tomater är betydligt högre än i resten av landet och att det finns en sjuhelsikes massa cyklar. Då det finns en massa cyklar är sannolikheten att några av dessa går sönder stor. Borde det då inte finnas ganska många cykelverkstäder som kan tjäna kosing på studenternas trasiga hjärtan och cyklar? Grundläggande ekonomi liksom; efterfrågan och tillgång. Men världsmetropolet Linköping thinks otherwise, det kör sitt eget race. 

Ett annat exempel på misslyckandet att förstå grundläggande ekonomi är mängden frisörer. För några dagar sedan klippte jag mig. Otroligt fint. En snygg page som man kan fluffa och grejer. Klippningen var en spontant infall och jag var således tvungen att leta reda på en bra frisör. Under min jakt slogs jag av hur många frisörer som finns i Linköping. Där gick jag, på en mindre gata i stan, och på en sträcka av två (små) kvarter låg tre frisersalonger. Uppskattnngsvis skulle jag säga att det i Linköping finns två frisersalonger per capita. Det finns verkligen frisörer överallt, snart måste man nog börja skjuta av dem.

Så, nu har jag ett hett tips till frisörerna i Linköping! Bli cykelreparatörer istället!