Grandboss

Jag har öppnat mina ögon för Bodybuildingvärlden. Jag kan ju ogenerat medge att detta har lite med min Arnold The Governor-fascination att göra.

Jag skulle aldrig någonsin få för mig att börja lyfta skrot (som Arnold och jag brukar säga) och i motsats till vad denna artikel kanske antyder tycker jag att alla BodyBuilders är fula, plain and simple. Jag kan hursomhelst inte låta bli att fnittra förtjust när jag bläddrar i en Bodybuildingtidning.

En liten parentes här bara. Jag har de senaste dagarna skrivit ordet artikel/article miljontals gånger, så det slank sig in här med. Sneeky fucker. Det här ett inlägg, om det var någon som blev förvirrad.

Bodybuilders är lite eljest, de har jättemycket muskler. Jättemycket muskler Men vad har de musklerna till? Inte flytta tunga grejer, typ stenar eller så, inte heller donerar de sina kroppar till anatomistuderande.. Nej, nej, dessa stentuffa grabbar och brudar väljer att spänna musklerna.. Inte nog med det, de gör de insmorda i extremt mycket skimmrande brunkräm. Och i pyttesmå kläder.

De små kalsipperna som grabbarna struttar runt i har ett namn: posebyxa och vad som gör det hela mycket bättre är att det finns ett reglemente för utforminingen av posebyxan. No padding allowed, of course. Tävlingsposebyxans färg måste vara neutral, så då frågar jag mig självklart hur den här sidan går runt..

Underbart är också att det finns en gren som heter Posedown. Denna Guds gåva till folket går ut på att flera muskulösa tävlande ställer sig på en scen och när musik sätts på börjar poserandet för allt vad tygen håller. De tävlande försöker skymma varandra men samtidigt visa sina finaste muskler. När musiken tystnat överlägger domarna, en vinnare utses och denne har alltid en Muhammed Ali-aktig uppsyn...

Bodybuilding är uppenbarligen en "sport" som saknar självdistans. I like.